Funderingar...

Nu när man har lite tid över så här på morgonkvisten efter frulle så kollade jag faktiskt över min bilddagbok en snabbis.
Upptäckte på något sätt bland allt letande att en gammal vän har en blogg som jag inte visste om så jag började läsa, och det första jag läste var om hur fascinerande det är med folk som i flera år knappt har hälsat, för att sedan helt plötsligt vilja vara ens närmaste vän?

Då kom jag att tänka på en sak en person på jobbet sa till mig innan vi gick på långledigheten.
"Jag hade en bekant hemma hos mig igår. Hon sa att hon KÄNDE dig."
"Jasså?"

Och när han talade om hennes namn höll jag på att ramla av golvet.

"Vi känner INTE varandra, vi har gått i samma klass i 8 år men aldrig talat med varandra. Jag är INTE hennes kompis och jag tänker då aldrig bli det heller!"

Konstigt att denna person ifråga har börjat hälsa nu helt plötsligt...
För mig är det helt obegripligt, och jag tänker tammetusan inte hälsa tillbaka.
Kalla mig elak, kalla mig långsinnt.. kalla mig vad du vill. Men har jag bestämt mig för något så är det så och då kan ingen ändra på det.
Fråga min sambo :)

Kommentarer
Postat av: Kebaben

Hallååå, blanda inte in mig i detta =)

2009-04-15 @ 12:25:44
Postat av: dookie

känner igen det där. jag tycker det är så fjantigt när man gått i samma klass x antal år, och slutar hälsa. vi bor liksom i en stad så liten att den borde kallas by. jag förstår om du inte vill hälsa på denne person då h*n troligen inte behandlat dig bra under skolåren (?), då tycks det väldigt märkligt som du säger att helt plötsligt börja hälsa. men såna personer man faktiskt umgåtts mycket med och har fina minnen med, de personerna viker undan blicken nu för tiden när man ser dem. själv drar man ju upp kardan och formar munnen till ett "heeeeeeee" innan man ser att de tittar bort :p



småstäder i ett nötskal!

2009-04-15 @ 16:07:56
URL: http://dookie.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0