Marre´s Alanya

Jag har gjort dagens goda gärning - och klockan är inte ens 10.

När vi (körde mamma till jobbet) skulle köra in till stan imorse kom det fram en (mörkhyad, men det spelar ingen roll) tjej och sa att hon hade missat bussen till Nora, och frågade om hon fick åka med oss in.

Först brydde jag mig inte då jag tar för vana att inte plocka upp människor jag inte känner. Och vem går fram till helt främmande människor och frågar om skjuts, nu för tiden då man misstänker allt och alla för psykopater om de står efter vägen och liftar?

Men så tänkte jag - vart är världen på väg om man inte ens kan hjälpa varandra?

Ok, jag erkänner - mamma övertalade mig. Visst fan ska man väl kunna hjälpa varandra utan att behöva misstänka personer hela tiden.

Så hon åkte med in.

Så nu kan jag beté mig som ett asshole resten av dagen ;)

Och jag har ju glömt att berätta!

Jag har varit iväg några ggr nu och jag ÄLSKAR det!

Första ggn följde Tobias med och visade hur man använde maskinerna, och nu när man går dit får man ju hjälp av alla.

Alla hjälper varandra på gymmet, det är sammanhållning det! 

Jag har fått med mig mamma en gång också :)

Vanligtvis följer Maria med mig men nu är hon och karln på Teneriffa!

Ikväll ska jag till Helena, se film och bara vara. Vi har inte setts så mycket nu sen jag började på sjukhuset.

Jäklar så mycket jobb jag har fått nu, jag jobbar nästan 100% på sjukhuset nu :)

Och nu märks det att våren är på väg!

Nu börjar alla mail från bloggläsare ramla in i mailen igen, angående frågor om Alanya, hur man får ett jobb, om jag ska åka ner i år osv.

Jag är så glad att ni alla fortfarande följer bloggen och fortfarande är så intresserade.

När det gäller att få jobb i Alanya så svarar jag inte på det i bloggen, bara i mailen.

Och många har undrat om jag åker ner i sommar igen.

Och där svarar jag - tyvärr.

Jag har fått ett seriöst jobb här hemma i Sverige nu, och jag ska jobba hela sommaren.

Visst ska jag försöka ta 1-2 veckor ledigt, men då inte för att jobba i Alanya utan bara för att hälsa på Kadir.

Herregud, 2 veckor tops?!

Jag är van vid halvårsvis, 2 veckor kommer jag ju gråta över.

Sen till vintern (om vi klarar av sommaren utan att gå isär pga att vi inte ses) så ska vi söka sambovisum till Kadir så han kan flytta hit.

Nu är vi klara med Alanya och Turkiet, nu väntar ett nytt liv och resmålen kommer inte att gå till Alanya i framtiden.

Jag säger som förut, just nu uppdaterar jag inte så mycket då jag jobbar och Kadir åkt hem, och jag hatar att skriva om vardagliga saker.

Men jag antar att jag lär uppdatera lite då och då iallafall.

Min kära kusin är på semester på Hawaii i 3 veckor, han bor hos våran andra kusin som bor där. (Vi är en stor familj).

Han ville ha sällskap på semestern men eftersom han åkte medans Kadir fortfarande var här och absolut inte kunde vänta EN (!) vecka till så slutade det med att han nu är där helt ensam.

Fast bilderna är ju inte att leka med, det kanske vore ett mål för nästa semester?!

Idag börjar jag jobbet 15.15, och ska gå på en annan avdelning, som också är inom medicin. Detta för att jag ska lära mig så många avdelningar som möjligt.

Häromdagen var jag inne och fotograferades för mitt passerkort.

Varför ser man aldrig likadan ut på kort som när man gör sig iordning i spegeln?!

Damn.

Och i helgen blir det KRYSSNING!

Äntligen Cinderella!

Fyfåglarna så skoj det kommer bli.

Vilket gäng det blir får ni se då :)

Godmorgon!

Jag har nu gjort hela 2 (!) skift på mitt nya jobb, som undersköterska på Lindesbergs lasarett!

Och jag fullkomligt älskar det!

 

Första dagen går visserligen att jämföras med Scrubs, när JD entrar sjukhuset för första gången. 

 

Men igår rockade vi avdelningen, och jag fick springa massor (3) gånger till röntgenavdelningen med patienter.

Det var hur coolt som helst och de förstog på en gång att jag var ny på sjukhuset.

 

-"Kom så ska jag visa dig hur coola maskinerna är, och hur de funkar!"

Notera att han sa att maskinerna var coola, och det var de verkligen!

Så jag fick följa med in bakom datorerna. De visade hur maskinerna funkade, hur de letar och vad de letar efter.

Grymt.

Jag kanske skulle utbilda mig vidare till röntgensjuksköterska?

Tjejen som jobbade där sa att det ("bara") är 3 år.

 

Idag börjar jag 13.30 och jobbar till 22.00, så jag är väl hemma till strax 22.30?

Och så ska jag börja 06.30 imorgon bitti?!

Hur ska jag orka gå upp så tidigt?!

 

Men... trivs man så klarar man allt.

God fm!

Jag tror jag har glömt att informera här, att idag börjar jag på ett nytt jobb!

 

Nämligen LINDESBERGS LASARETT!

Som undersköterska såklart :)

 

Jag var på intervju förra veckan och har redan fått ett schema på 2 veckor.

Jag kommer jobba på medicinavdelningen, och jag blev SÅ GLAD när jag fick veta att min gymnasieväninna också jobbar där!

Och tydligen jobbar de flesta från skoltiden på sjukhuset också :)

 

 

Så nu är jag både taggad, livrädd och nervös inför idag. Jag börjar 13.30 och jag ska rocka avdelningen :)

 

 

Nu har ju Kadir åkt hem som ni alla vet. Det var riktigt jobbigt och svårt att ta farväl på flygplatsen.

Och bara för att göra det värre blev planet 30 minuter försenat, och han skulle byta plan i Istanbul?!

Och denna inkompetenta raggata som checkade in Kadir visste inte hur hon skulle checka in honom hela vägen till Diyarbakir's flygplats så tack vare henne var han också tvungen att hämta ut sitt bagage och checka in allt på nytt, som från början var 2 timmar men blev 1 timme då det också tog en jäkla tid innan han fick sitt bagage.

Dessutom var det första ggn han var på den flygplatsen så han visste inte ett dugg vart han skulle.

Jag försökte ringa honom när jag "visste" att han var i Istanbul, men eftersom hans voicemail gick igång så tänkte jag att han var för stressad för att hinna tala i telefon.

Efter det skulle det ta nästan exakt 2 timmar med flyget från Istanbul till Diyarbakir så jag ringde honom vid 22.30 då han skulle vara framme men kom inte fram iallafall.

Och eftersom jag vet vilken skittelefon han har, som inte alltid startar när han har haft den avstängd, så tänkte jag att det var problem med telefonen.

Jag skickade 3 SMS, alla meddelanden innehöll att han skulle höra av sig när han var hemma så jag kunde slappna av.

Klockan gick och blev 00.00...

Fortfarande inget samtal eller sms.

Jag ringde igen men fick voicemail.

Till slut var jag så sönderstressad och trött att jag somnade... I 2 timmar.

Jag vaknade vid 02-tiden och tittade på telefonen men fortfarande inget från "den-där-jävla-turk-fan!"

Så jag skickade ett sms till och somnade.

Detta fortsatte hela natten med någon timmas mellanrum och dålig sömn, tills jag vaknade kl.06.20 nästa morgon och fortfarande inte har fått svar. Men då bestämde jag mig för att varken ringa eller texta honom.

Men kunde jag somna om?

Självklart inte.

Jag låg i sängen till ca 08.30, läste alla nyhets-sidor om det fanns något om eventuella flygplansolyckor.

-Ni förstår varför.

Kl.10.15 ringde jag igen och DÅ svarade han!

-"Heeeej! *gäsp* jag vaknade nu."

Så jävla bra att någon av oss har sovit, då!

Då slog det mig - han hade ju inga credits på sin telefon så han kunde ju inte höra av sig. Och då jag själv har sett hur hans skittelefon INTE fungerar så visste jag att han inte fått mina sms.

Och han undrade varför jag inte hade ringt tidigare, om jag inte hade varit orolig för hur hans resa gick.

Jag höll bokstavligen på att sutta (kasta) telefonen i golvet.

JÄVLAR vad arg jag var, så arg att jag började grina.

DÅ plingade det till i telefonen och jag hörde det - han fick 8 sms.

-"Oj, are all these texts from u?"

Det kan du ge dig fan på att det är!

DÅ kom mina sms fram!

Det här är way by far the worst jag har varit med om på länge.

Usch.

Men!

Nu är den värsta biten över.

Allt hejdå, tårar, resan och nu även att allt gått bra.

Nu är det bara att fortsätta livet.

Tja